Sooo... Hur gick det när jag premiärjobbade igår? Det gick BRA och jag trivdes som fisken i vattnet bland alla kläder. CSN trillar in på onsdag och då vet jag precis vad jag ska köpa på mig från BikBok. Där är några godbitar som väntar på att få komma hem till mig och bli överrösta med kärlek.

Redan idag råkade jag visst gå in där och av en händelse så fanns helt plötsligt en skönhet i min hand och som från ingenstans så stod jag helt plötsligt i kassan och tog emot kassen med skönheten i. Som det kan gå.

Gårdagen var en av de bästa dagarna på länge:

♦ Lunch med mitt barndomsgäng. Alltid lika ljuvligt att träffa dem och få prata nostalgiska minnen och nutida skvaller.

♦ Efter jobbet så var det resaurangbesök med the girls och sedan var det New Moon. Jag har hela tiden viftat bort det där att jag skulle fastna för Twilight, vampyrer och varulvar. Kan ha ändrat mig lite på den punkten efter igår. Visserligen är det inte det där med vampyrerna och varulvarana som får mig knäsvag. Snarare kärleken. Ja! Jag är en mjukis när det kommer till sådant. Damn it.

Om man tänker efter så är det ju helt fantastiskt att jag ska få arbeta på BikBok. Helt fantastiskt för mig och min garderob. Jag har numera världens bästa ursäkt för att fylla på ännu mer. "Alltså jag behöver faktiskt detta i jobbet". Helt underbart. Imorgon är det alltså dags för premiärjobbandet och jag är lite smånervös. Jag vet att jag kan men jag är nervös ändå och självklart känns det som att jag inte har någonting att ha på mig. Det är Club Friday imorgon på BikBok och då gäller det att ha lite partyfeeling.

Dessutom är det 30% på allt i butiken tom lördag så dra dit och haffa något tjusigt plagg eller två. Om inte annat så får ni kanske se mig stå där och vara lite svettig. Glad. Men svettig (höhö)

Okeeeeej. Det är en grej som jag filurar på just nu och det är min så kallade träning. Jag har alltid varit relativt duktig, jag sprang till gymmet tre - fyra gånger i veckan och simmade två kilometer då och då. Vilket jäkla flås jag hade då. Sedan började jag gå upp halv sex varje morgon och jag kommer hem strax innan sex varje kväll och så har jag en massa plugg att plugga och magen startade någon form av revolution och svinisvaccinet gjorde mig yr av feber och helt plötsligt så har jag inte tränat på flera veckor. INTE bra. Jag gillar det inte. Jag gillar det inte alls.

Jag vet att det bara är att ta tag i det, dra ur tummen och sätta fart. Jag veeeeet och jag ska! Det är därför jag skriver det här. Outar grejen liksom då är jag ju tvungen att pallra mig dit. Saken är den att jag hade tänkt dra dit idag för jag var hemma i fantastiskt bra tid idag. Så tittade jag ut genom fönstret och det såg ut som att det regnade horisontellt. Oooooh vad lockande att cykla till träningen.

Fatta vilken motvind jag hade haft. Dock en sanslös medvind tillbaka hem. Men ja. Jag vet - dålig bortförklaring. "Det finns inget dåligt väder..." JO DET FINNS DET!! KOLLA UT GENOM MITT FÖNSTER SÅ FÅR DU SE!!

Punkt - med hopp om ohorisontellt regn imorgon. Vertikalt är helt okej. Fast helst inte.

Käkade precis en clementin. Fick en helt sjuk c-vitaminkick. Ni vet, ögonen började rulla och armarna började rycka.

Nä då.

Jag satt och skalade den där clementinen till förbannelse. Ni vet det där vita som är på varje klyfta. Bort bort bort med det. Men det kan gå till överdrift det där pillandet. En minut per clementinklyfta är tillräckligt. Sen får det vara nog. Herregud.

Annars har jag pluggat hela dagen. Jag gick upp klockan tolv (inte tidigt - alldeles för sent) och så kastade jag mig över ett praktikfall och en diagnos. Den där diagnosen klarade jag och det var fantastiskt skönt för min självkänsla som var lite i botten angående Affärsmannaskap. Jag har aldrig i hela mitt liv läst ekonomi och helt plötsligt så läser jag Företagsekonomi A, halva B och halva C på tio veckor. Två av dessa veckor krigade jag dessutom med min mage. Så ja. Att jag klarade den där diagnosen var sjukt bra. Faktiskt.

Vad vill jag med detta babbel då?

1. Clementiner är gott.
2. Pilla på en clementinklyfta i max en minut.
3. Praktikfall - done.
4. Diagnos - check.

Nu ska jag plugga lite till. Diagnosen var inte bara bra den var även brutalt tydlig med vad jag måste plugga mer på och det får man kanske ta tag i. Kanske. Inte. Nu. Men. Kanske. Sen.

När min fotbollskille kommer hem så ska det tillagas potatismos och kalkonköttbullar. Här serveras det ingen jäkla pulvermos. Tvi sören. Från scratch, mina vänner, från scratch. Annars får det vara. Jag gillar inte E-nummer.

Hej.

Sitter och filurar. Jag är ju en filurare. Tittar på "Mamma till en mördare" samtidigt och kan inte alls förstå vilka jävulska känslor som måste virvla i detta mamma-hjärta. Tänk att barnet som man burit i sin mage, som man har matat, tröstat, strukit över kinden och pussat i nacken. Som man har skällt på, varit stolt över och sett växa upp. Ett barn som alltid är ens barn och som man älskar villkorslöst. Blir en mördare.

Vad gör man? Hur orkar man?

I kvällens program var det en mamma vars yngsta son dödade hennes äldsta son. Alltså. Lillebror dödade storebror...

Ni som hängde med förra veckan vet att jag var på anställningsintervju. Jag ville verkligen ha detta jobbet och det finns flera förklaringar till varför.

1. Det är en av mina favoritklädesbutiker - jag skulle alltså få möjlighet att se och lägga beslag på ljuvligheter lite innan alla andra.
2. Pengar, såklart. Det ska det inte hymlas med. Cash is king (höhö).
3. Detta är ett företag som jag gillar grymt mycket och att få in en fot på ett sådan företag är ett biggabautastort PLUS.

Idag fick jag veta att jag fick jobbet!

Sooooooooooooo. Vilket är stället? BikBok såklart!! Ett sjukt spännande ställe som har utvecklats på ett helt underbart sätt de senaste åren. För något år sedan så gick jag inte ens in på BikBok. Det var hoodies, mjukis och frotté - inte alls min stil. Så den senaste tiden har det hänt något med BikBok, ni som har haft ögonen med er har noterat en ljuvlig ansiktslyftning. Det är paljetter, det är snygga snitt, extraordinära detaljer och dessutom har de roliga gästdesigners (Amanda Berg och nu Jenny Skavlan) då och då. I like it a lot och ser fram emot att få jobba där när jag inte pluggar (för skolan är såklart prio ett!).

MIN GARDEROB ÄR SÅ LYCKLIG JUST NU!

Sedan halv tre har jag haft vovvarna här. Det var det märkligaste med att flytta hemifrån, att inte alltid ha de nära mig. Men så ikväll så ska pappa och mamma ut och roa sig, eftersom det händer ungefär en gång i halvåret så tyckte jag att jag kunde passa pälsbollarna så att mina kära föräldrar kan roa sig "avslappnat".

I vilket fall så tycker nog Tyra och Vicky att jag är dum i huvudet. Jag sitter och söker på hundskall på youtube. Tycker att det är jätteroligt att se reaktionen. Jag har pluggat hela eftermiddagen, har djup skolååååångest och därför är jag mycket lättroad.

Tyra och Vicky får betala för det.

Denna kväll hade Berat och jag besök av våra två favorit S, Suad och Sofia. Alltid lika roligt att umgås med detta fina par. I like'em a lot! När de anlände så höll Sofia i en fin liten påse med fin choklad. Jag älskar den tanken som ligger bakom en sådan gest. Omtänksamt!

Efter några timmar gick deras sista tåg tillbaka till Karlshamn och vi fick vinka hejdå. Jag kröp upp i soffan bredvid Berat och vi upptäckte att "Broarna i Madison Conuty" precis skulle börja, en av mina favoritfilmer. Jag förberedde Berat på att det skulle komma en hel del tårar till denna fina film som är fylld av dubbla känslor. Mycket riktigt. Två timmar senare satt jag med darrande underläpp och tårar längs kinderna. Jag kommer aldrig att komma ifrån den där känsligheten. Aldrig.

Berat och jag bor ju tillsammans sen ja, när är det sen egentligen? Jag vet inte faktiskt. Att bo tillsammans är mysigt, härligt, roligt och helt underbart såklart. Men det finns en grej med den här flytta-ihop-grejen som får mig lite, ja, vad ska man säga? Stum? Nä inte riktigt, jag vet inte. Låt mig förklara.

Om folk frågar om jag har pojkvän så säger jag ju självklart "ja", då kommer ofta följdfrågan "bor ni ihop?" och ja, det gör vi ju. "Jaha, så ni är sambos?"

EEEH?!

Där har vi alltså problematiken. Ordet "sambo" kan nog vara det fulaste ordet i det svenska språket tycker jag. Det är faktiskt så att jag inte vill vara Berats sambo och jag vill inte att han ska kallas för min sambo. Jag är hans flickvän och han är min pojkvän. Och vi bor ihop. Enkelt.

Så småningom kommer jag att bli Berats fru och han kommer att bli min man. Så är det. Ni som kommer att bli bjudna på det bröllopet kommer att få vara med om en hejdundrande fest. Det kommer att vara svenska och albanska traditioner blandade i en underbar symbios. Det kommer att vara helt galet och helt fantastiskt ♥ Om några år alltså.

Nu får ni lugna er lite.

Godkväll kära vänner!

Malou har irriterat mig hela dagen. Det är ju tråkigt att en person kan påverka en så mycket men hennes arrogans och hennes okunnighet kan nog vara något utav det mest irriterande jag har upplevt. Jag skulle gärna ge henne lite konstruktiv kritik. Frågan är om hon hade kunnat vara kvinna nog att ta emot den, hon verkar inte vara det. Lite för självgod. Om ni förstår vad jag menar. Malou var så uppjäst av självgodhet idag och hon var helt övertygad om att något Kissie skrivit på sin blogg var riktat mot henne. Detta var jag tvungen att kolla upp. Och ja, min reaktion? HAHAHA! Troooligt.

Över till annat.

Nu ska jag diskutera Facebook ännu en gång med er. Jag bli lika förvånad varje gång över människors hjärnsläpp så därför måste jag dela med mig av denna story till er, ni måste bara hålla med mig. Tänk er en person som arbetar inom vården, skulle inte ni tycka att en sådan person borde vara omtänksam, omhändertagande och sympatisk? Jo, det tycker jag också. Uppenbarligen tycker inte personen ifråga det eftersom denna person gjorde helt sjuka statusuppdateringar på Facebook. Det var allt från att en döende människa var "jobbig" till att "här dör de minsann som flugor". Om personen fick sparken på stående fot? Det fick personen.

Hur tänker människan? Facebook är ett offentligt socialt nätverk. Har ni förstått det nu? Jag behöver väl inte tjata mer om detta?

Har suttit och tittat på "Efter tio" med Malou von Sivers. Det var bloggtema idag. Kenza, Foki och Calle Schulman var där som gäster och något som diskuterades var näthatet där Kissie står front row och håller fanan. Typ.

Det hade kunnat bli en bra diskussion av det där. Intressant faktiskt! Bloggfenomenet är fantastiskt på många sätt och vis. Men Malou von Sivers är kanske inte det mest optimala alternativet vid val av reporter. Hon avbryter och hon dömer. Det var tydligt att hon redan hade bestämt sig för att "blogga är dåligt" och det är enbart Schulman-brödernas fel att nätklimatet har blivit så hårt och elakt.

Jag blev så trött när jag tittade. Malou gjorde en viktig aspekt mycket tydlig. Nämligen viljan att missförstå. Kanske är jag elak om jag skriver att hon är för gammal, men jag tror att det är där felet ligger. Hon har inte hängt med från början, hon har säkerligen inte intresserat sig för bloggar tidigare och det är inget fel med det. Men så har bloggare fått mer och mer uppmärksamhet och plötsligt måste Malou hoppa på ett tåg som hon egentligen inte alls hade tänkt åka med. Hon har läst i tidningar om dessa bloggare och hennes väninnor har ojjat sig över bloggarna som är så elaka, Malous inställning är redan fientlig. Hon ska "hänga med" och "vara med" och då måste hon köra ett bloggtema i sitt program trots sin okunskap och sin fientlighet.

Det blir inte alls bra det där. För det är ju precis som med allting annat. När någon eller några beter sig illa, då får alla skiten. Är vi inte ganska trötta på det där nu - att dra alla över en kant? Om det är något som föder hat så är det just det.

Det gäller att hålla god stämning på skolan. Alla är vi kompisar. Julen är snart här så därför fixade Amanda, jag, Denise och Daniel en tjusig bild i måndags för våra vänner på skolan. Eller ja. Okej då. Amanda ritade ju hela målningen, Denise fyllde i allt det röda, det kan väl hända att Daniel fixade granen och JA det är kanske så att jag bara fyllde i den där lilla rosetten på den ena figurens svans. Men jag gillar rosetter så jag fastnade där ett tag.

Grymt fin eller hur?

Har tagit den omtalade sprutan i armen nu. När det gäller sprutor så är jag inte chicken överhuvudtaget. Det känns inte alls och speciellt inte i överarmen. Rolig grej detta med vaccinet, en hejdundrande debatt. Ska man? Ska man inte? Och ja, det är ju ganska uppenbart vad jag tycker. Man ska. Varför?

♦ Annars blir man en smittspridare.

♦ Vaccinet består av svininfluensevirus - ett inaktivt sådant och en liten dos. Om man reagerar på vaccinationen med hög feber och andra influensasymtom, hur mycket hade man då inte reagerat om det hade varit ett aktivt virus? 

Alltså. Överarmen. Spruta. Klar.